curlande föräldrar

Curlingföräldrar

Curling, det svenska namnet kommer ifrån att likt spelarna på en curlingbana sopar banan före spelstenarna, föräldrarna planar vägen för barnet i dess liv. Föräldrarna vill att barnen ska ha det bra och tryggt och lägger ner mycket ansträngning på att ordna för barnen. Till exempel skjutsar vi barnen istället för att låta dem cykla. Det finns något fint och kärleksfullt i den tanken.


Samtidigt har det en annan sida. Våra barn blir vana vid att alltid ha det bra och tryggt och får kanske svårt att klara sig själva senare i livet.


Vad händer när föräldrarna tycker det är roligare än barnen, hur många barn spelar fotboll på grund av att deras föräldrar vill det?

Föräldrarna vill väl men ibland ger det ingen positiv effekt.


Jag märker ibland att föräldrar curlar sina barn för mycket och blir för omhändetagande. Samtidigt ska föräldrar tycka mycket och kommentera.


Min erfarenhet är också att curlade barn har en tendens att inte tar för sig på planen. Möter de tuffare motståndare klagar de och menar att de andra spelar för tufft.


Föräldrar kan ringa och säga att deras barn vill slå hörnor på match eller att vi borde testa deras son på topp för där skulle han passa jättebra för han är så duktig. Jag tycker barn måste kunna prata med sina tränare själva om sådana saker.


När jag växte upp och idrottade som liten på 1980-talet skulle min pappa eller mamma aldrig ha ringt någon ledare och argumenterat om mig. Jag fick cykla själv till träningar och matcher och när det var cuper var inte alltid mina föräldrar med. Nu skjutsas det oftast och på cuper är nästan alla föräldrar med. Ibland tackar föräldrar nej till att deras barn ska delta på matcher pga att deras föräldrar inte har tid eller kan följa med. 

Jag minns en gång då det en kille som inte följde med på cup och jag hörde efteråt att pappan sa – Vi orkade inte åka på cupen i helgen, vilket gjorde att sonen inte fick följa med. Men det är ju barnet som ska spela inte föräldrarna och självklart samåker laget så att alla kan följa med.


När jag växte upp cyklade jag själv eller med kompisar till träningarna och vi bytte om och duschade efteråt. Då hann vi prata om privata saker och lärde känna varandra bättre. Nu skjutsar föräldrarna oftast och de dyker upp fem minuter innan eller direkt när träningen börjar. När träningen är slut står föräldrar och trampar, vilket gör att alla har bråttom hem och ingen är kvar och duschar efteråt. Där tappar man lite av gemenskapen i laget. Under träningen vill man inte att spelarna ska stå och prata med varandra om privata saker. När ska spelarna jobba på att förstärka gemenskapen och lagandan i laget när de inte hinner umgås den här extra tiden som kan vara före och efter träningen?


Något jag är förundrad över är varför kommer inte föräldrar och kollar på sina barn när de blir juniorer och seniorer. När de är knattar är det jätte mycket publik men när de blir juniorer/seniorer är det knappt någon publik. Det är väl lika kul att se sitt barn spela då som på 5-manna.


Föräldrar ska vara engagerade men vi behöver också förstå i den rollen att barnen måste få utvecklas och ta eget ansvar. Ha gärna befogade synpunkter på tränarna och föreningen men lita på de ansvariga.


Tips!

Föräldrar kan ha åsikter om laguttagningar och byten under match. Därför är det viktigt att tränarteamet har en plan för hur:

  • laguttagningar kommer ske (är det träningsnärvaro som gäller eller kör man ett schema...)
  • hur många spelare per match kommer ni ha
  • hur ska byten ske under match (byter man var 5:e eller 10:e minut......).

När man har en plan så är det viktigt att hela tränarteamet står för detta och sedan informerar man föräldrarna hur ni kommer göra under säsongen tex via ett föräldramöte och mail till alla.





/ads.txt -> /https://pp2-resources.s3.amazonaws.com/49561/1989651-dldxxuh2cq.txt 301